Från KASAM till BarnSam

Av Christina Claesson

Fem kommuner i södra Sverige bildade redan 1994 ett samarbete mellan individ- och familjeomsorgerna i resp kommun. De kommuner som bildade detta nätverk var Halmstad,Kalmar, Karlskrona, Kristianstad och Växjö. Syftet var att genom erfarenhetsutbyte,systematiska jämförelser och gemensamma utvecklingsprojekt pröva olika metoder för kvalitetsutveckling och på sikt förbättra socialtjänstens arbete.

Ett av de projekt som blev en följd av det här nätverket var följande "Familjehemsplacerade barns känsla av sammanhang" som drog igång 2006 och därefter pågick under flera år.

Arbetet bedrevs av socialarbetare som huvudsakligen arbetade inom familjehemsvården och ledde fram till två delstudier, varav den första främst handlade om tonåringar och den andra om yngre barn. Även om det nu är några år sedan projektet påbörjades märktes ett tuffare arbetsklimat och det var inte alltid så lätt att hitta tid för att genomföra arbetet. Men även om det kunde vara stressande ibland och tidsbrist många gånger så kompenserades det av det som vi fick tillbaka i vårt arbete, både av de barn och ungdomar som medverkade, deras resp familjehem och våra kollegor i kommunerna som också var delaktiga i projektet. Vilket i sin tur ledde till engagerade och spännande uppföljningar när vi tillsammans träffades förgenomgång och skattning av intervjuerna.

Tanken med projektet var att placerade barn skulle få utökade möjligheter till delaktighet ochinflytande över sin situation. Placerade barn befinner sig i en specifik och många gånger utsatt livssituation och deras möjligheter till delaktighet och inflytande är ofta begränsade till av socialtjänstens anvisade möten. Och här är det ofta de vuxna - familjehem, socialsekreterare, skola eller biologiska föräldrar - som styr dessa möten. Fastän det är barnet som är huvudpersonen, subjektet, innebär det många gånger att det är de vuxna som styr processen, vilket gör att barnet blir objekt i sin egen process. Många gånger har vi vuxna en tendens attunderskatta barns och ungdomars förmåga att ge uttryck för sina åsikter. Det sker kanske många gånger utifrån ett gott syfte: vi vill gärna skydda barnen från deltagande i sammanhang som vi anser vara obehagliga och skadliga för barnen. Vad vi kanske glömmer bort är att dessa svårigheter nästan alltid handlar om barnens egen situation, deras egna svårigheter och deras anhöriga etc. Och det är ju inget som är okänt för barnet. Kanske är det vi vuxna som har svårt att stå ut med det som barnet förmedlar till oss och att barn och ungdomar tillåts fara illa på det här sättet?

Genom att vi har låtit barnen själva vara aktörer med tilltro till dem om att de själva besitter kunskap om sin situation, så lyfts deras eget perspektiv och deras kunskap om de egna livsvillkoren blir en viktig kunskapskälla för planering och uppföljning av den vård de får. På så sätt bidrar metoden till en evidensbaserad praktik inom socialtjänsten som blir till nytta för brukaren, som inom den sociala barnavården är just barn och unga. På så sätt blir barnet eller ungdomen en viktig aktör i sitt eget "case". Metoden innebär att man kontinuerligt kan gå in och ta tillvara barnets/den unges erfarenhet och synpunkter som ett verktyg för verksamhetsutveckling och på så sätt kan vi hela tiden mäta kvalitet och effekt av den vård som ges.

Arbetet med metoden har dokumenterats i två rapporter:

Nätverk IFO (2009) Familjehemsplacerade barns och ungdomars känsla av sammanhang.

Skriftserie 2009:1.

Nätverk IFO (2013) Uppföljningssamtal i familjehemsvården. ISBN 978-91-637-3891-3.

(finns att läsa på nätet)

Den första rapporten handlar i första hand om arbetet med tonåringarna medan den andra rapporten främst handlar om arbetet med de yngre barnen. De kommuner som var inblandade i båda rapporterna var Kalmar, Karlskrona och Kristianstad. Halmstads kommun var med i den första rapporten. Från Kalmar kommun deltog Sonja Lind-Brolinson i arbetet med den första rapporten och i den andra Christina Claésson. Anette Gladher och Helene Sjöblom- Anderson har helat tiden representerat Karlskrona kommun och Elsie Sjöö har varit Kristianstads representant under hela arbetet. Den som i första hand fungerat som sakkunnig och metodstöd har varit Peter Westlund som också stått för bearbetning av materialet och hjälpt till med den skriftliga dokumentationen av den andra rapporten. Peter Westlund är fil dr i samhällsplanering och docent i socialt arbete och har arbetat mycket med salutogent tänkande, bl a i många kommuner. Han har också skrivit flera böcker i ämnet.

Socialnämndens ansvar för placerade barn framgår i Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om socialnämndens ansvar för barn och unga i familjehem, jourhem eller hem för vård eller boende, SOFS 2012:11. Socialstyrelsen trycker på att barnet/den unge ska vara delaktig i planeringen av vården och ha rätt att framföra sina egna synpunkter och åsikter till nämnden. Socialsekreterare bör besöka den placerade minst fyra gånger per år och samtalet med den placerade bör ske i sådana former att det underlättar för barnet/den unge att beskriva sin situation. Allt detta stämmer väl överens med arbetssättet som vi föreslagit i våra rapporter, som vilar på erkända teorier om barns anknytning, trygghet och känsla av sammanhang.

Vår uppföljningsmetod består av tre delar: ett livsfrågeformulär, Jag-i-centrum-tavlan och samtal. Samtalet är den röda tråden genom hela uppföljningen och ger barnet möjlighet att reflektera och resonera sig fram till sina svar. Det gör också att siffror och figurer får ett kvalitativt innehåll och att angelägna frågor blir synliga, vilket stärker barnets delaktighet. Det harmonierar väl med de skärpningar i lagstiftningen som kommit under senare år om barns delaktighet i beslut som rör dem och med Barnkonventionen och BBIC (Barns Behov i Centrum)

Utvecklingsarbetet bedrevs i två steg. I det första steget (pilotstudie 1) riktade vi oss till placerade barn och ungdomar som var 12 år och äldre. Vi använde oss då av Aaron Antonovskys livsfrågeformulär med 29 frågor, som finns beskrivet i boken Hälsans mysterium. De 29 frågorna har sju svarsalternativ enligt en glidande skala. Det ger information om barnets/den unges känsla av sammanhang och byggs upp av tre komponenter: begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Instrumentet är utprövat och används av ett flertal forskare och i olika sammanhang. Frågorna är allmängiltiga och inte specifikt utformade för barn och ungdomar. (Formuläret går att googla på Internet - sök på 29 frågor, så hittar du det.)

I det andra steget (pilotstudie 2) och för att nå de yngre barnen använde vi oss av BarnKasam (CSOC-Childrens sence of Coherence) som ibland brukar kallas Hur mår jag? BarnKasam är utvecklat av professor Malka Margalit vid universitetet i Tel Aviv och översatt till svenska av Martin Olsson vid Familjeforum i Lund. För att underlätta för barnet i samband med ifyllandet av formuläret gjorde vi om skalan för BarnKasam på så sätt att de fyra svarsalternativen översattes till smileys-gubbar med olika humöruttryck, utifrån att vi tänkte att barnen var vana vid att använda dessa figurer för att uttrycka en känsla. I den första delstudien hade vi sett att yngre och barn med begåvningshandikapp hade haft svårigheter med sifferskalan och vi tänkte att smileys-gubbarna skulle underlätta även för dessa.

I båda delstudierna har vi utöver KASAM-formulären använt oss av Jag-i centrum-tavlan som är en modifierad nätverkskarta. Det som framför allt skiljer den från andra nätverkskartor är att vi inte på förhand har bestämt inom vilka områden (ex vis familj, släkt, skola, vänner etc) barnet ska nämna sina betydelsefulla personer (eller djur). Tavlan består av ett antal ringar med svarspersonen i den innersta ringen, ju viktigare personen är för barnet desto närmare deninnersta ringen. Förutom att ge information om barnets/den unges nätverk kan Jag-i-centrum- kartan också ge en bild av känslomässig närhet, anknytning och/eller avstånd till olika personer samt bidra till skapa trygghet för barnet/den unge. Till detta bidrar också det avslutande samtalet med handläggaren, då barnet tillsammans med denne får möjlighet att gå igenom, tolka och reflektera kring svaren. På så sätt får självskattningen ett innehåll. Om man använder Jag-i-centrum-kartan regelbundet, kan man ibland se hur barnets förmåga att reflektera kring sin situation och sitt nätverk växer och på så sätt får en större känsla av sammanhang. Efter att ha genomfört hela BarnKasam är det viktigt att gå igenom hela materialet, skatta och gradera KASAM-intervjun utifrån begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet, gärna tillsammans med någon kollega, och därefter återkoppla till barnet, vilket förutsätter att det inte går alltför lång tid efter själva samtalet med barnet. På så sätt kan det också bli tydligt för barnet att deras tankar tas på allvar och exempelvis kan påverka innehållet i genomförandeplanen.

Det finns många fördelar med arbetssättet, både för att utforma rätt insatser för det enskilda barnet och för jämförelser på gruppnivå, över tid och mellan kommuner m m. Metoden är också lätt att implementera och genomföra för socialsekreterarna i det vardagliga arbetet med uppföljningar av familjehemsplacerade barn. Feedbacken från de som intervjuades var också positiv på det hela taget. Trots detta visade det sig att det var svårt att upprätthålla arbetssättet t o m på några av de förvaltningar som varit med och arbetat fram det. En orsak till det var omsättningen på socialsekreterare, vilket gjorde att det var svårt att lämna över kunskapen till nya handläggare. En annan svårighet var att det många gånger dröjde från själva intervjun/samtalet med barnet och till dess handläggaren kunde återkoppla vilket var ett bekymmer. Efter hand som samhället digitaliserades allt mer kom tankarna på om det var möjligt att använda sig av en "app" som barn och ungdomar är väl förtrogna med. En fördel med en sådan skulle också vara att man kan ge en omedelbar feedback till barnet, direkt efter mötet, vilket är en klar fördel. Karlskrona kommun vände sig till flera olika dataföretag och framförde önskemål/krav som man hade på en sådan "app". Det ledde till att företaget Contribe fick i uppdrag att föra över materialet till en app. Innehållet är detsamma: KASAM- enkät, Jag-i-centrum-kartan och samtalet som knyter ihop alltsammans. Handläggaren slipper räkna samman enkäten på egen hand, det sköter appen och det innebär naturligtvis att man kan göra en snabbare återkoppling till barnet. Många barn tycker det är roligt och spännande att arbeta med appen, som går att använda både på en smartphone och en läsplatta. Numera finns det också ett språkstöd på dari och arabiska kopplat till appen som underlättar när man ska intervjua barn/ungdomar med annan språklig bakgrund. Eftersom alla barn inte kan läsa skriven text arbetar man nu med muntlig tolkning. Liksom i de tidigare intervjuerna upplever barnen sig lyssnade på. För handläggarnas del innebär det en tidsbesparing. All administration som åläggs socialarbetare idag tar tid från det viktigaste arbetet - det direkta arbetet med barn och ungdomar - och förhoppningsvis kan appen frigöra en del tid från detta. Idag är det 20 kommuner som gått med i BarnSam och fem kommuner har provlicens. Det finns enstaka kommuner i norra Sverige men de flesta kommunerna är i södra Sverige. Förutom familjehemsvård har man också, än så länge i liten omfattning, börjat använda appen inom utredningar som gäller barn och unga, familjerätt, LSS-verksamhet och öppenvård. Just nu arbetar Contribe med att utveckla appen så att den blir mer användbar när det gäller utredningar. (Uppgifterna om appen har kompletterats genom telefonsamtal med Mattias Hallström, Contribe.)

Som kuriosa kan nämnas att Peter Westlund har börjat arbeta på att överföra arbetsättet till demensvården.

Region Blekinge utsåg BarnSam till Blue Project Prize eHealth vid Innovation Day 2019. Appen har presenterats, tillsammans med Karlskrona kommun, vid Almedalsveckan 2018 och socialchefsdagarna.

I april 2019 träffades vi som var med och arbetade fram materialet till uppföljningssamtalen i Familjehemsvården - Anette Gladher, Helene Sjöblom Andersson, Elsie Sjöö och Christina Claésson - i Karlskrona för att följa upp vad vårt arbete inneburit. Vi är överens om att utvecklingen av appen på det hela taget är en positiv sak men det är viktigt att "tänket" när det gäller uppföljningssamtalen - KASAM, anknytning och trygghet - finns med även i fortsättningen. Appen i sig är ett hjälpmedel men det är samtalen med barnet/den unge och hur barnet på så sätt kan bli delaktigt som är det viktiga för att ge barnet större inflytande över sitt eget liv. Därför är det viktigt med en gedigen utbildning om bakgrunden till nya kommuner och handläggare. I takt med att appen används i allt fler kommuner är det också angeläget att fundera över hur man kan stötta handläggarna och om det är möjligt att på något sätt få till nätverk för dem som arbetar med appen så att tankarna bakom uppföljningen inte går förlorad. Sammanfattningsvis känner vi en glädje över att vårt arbete fortfarande finns kvar och har utvecklats och förhoppningsvis är den utvecklingen inte avslutad ännu.

Att använda sig av en app i samtal med barn är förmodligen något som kommer att förekomma mer i olika sammanhang framöver. Exempelvis har det visat sig att bästa sättet att informera barn/ungdomar om sin sjukdom är via en app.

Vill du veta mer om KASAM/BarnSam är du välkommen att kontakta någon av oss som varit med och arbetat fram materialet:

anette.gladher@karlskrona.se

helene.sjoblom_andersson@regionblekinge.se

elsie.sjoo@kristianstad.se

christinaklaesson@gmail.com

Christina Claesson